Onsdagen den andra juli tjugohundrafjorton.

Ibland går jag in här och tänker att det skulle vara roligt att blogga lite igen. Och sen tänker jag, varför då? Vad har jag att skriva? Varför ska jag, som en av alla tusentals människor, ha en blogg? Och nu tänker jag, varför inte? Jag är väl minst lika intressant och ointressant som alla andra människor. Så hej! Det var väldigt längesen jag skrev nåt.

Idag har jag varit hos röstläkaren. Där filmade jag mina stämband för att se om mina knottror försvunnit eller blivit så pass mycket mindre att de skulle försvinna under sommarlovet. Det hade de inte. De var exakt likadana som för en månad sedan, vilket betyder att de inte kommer hinna försvinna till augusti. Det här betyder att jag kommer behöva ta ett sabbatsår från skolan för att hinna läka. Det här suger. Men det var väntat och jag hade redan förlikat mig med det, nästan, och bestämt mig för att göra det här året till det bästa. Jag ska göra sånt jag inte gjort än, resa och uppleva saker och se världen. Sen kommer jag tillbaka till Balettakademien, till en ny klass som redan gått ett år tillsammans utan mig, vilket faktiskt känns som det jobbigaste i det hela... Men jag kommer ha friska stämband och det är det viktigaste för att jag ska kunna bli så bra som möjligt på de 2 resterande åren på BA. Så ja, jävla skit och helvete och man kan tycka att det ska räcka med skit i livet sen innan, men nej jag tar det här också. Så. Nu har jag varit bitter nog, och det kommer inte hjälpa mig nånstans så nu ska jag fan ha ett gött jävla liv. Carpe fucking diem.