Idag är det ett halvår sen lilla mamma. 6 månader. Hur kan det gå så fort samtidigt som det känns som igår? Det känns som att jag levt i ett vakuum de här månaderna. Jag kan inte säga vad jag gjort den mesta delen av tiden faktiskt. Det finns tillfällen, stunder, veckor som jag kan komma ihåg, men det mesta är egentligen ett ganska suddigt blurr. Jag saknar min mamma så fruktansvärt mycket. Jag tänker på henne varje dag, inte hela tiden för då skulle jag gå under. Men varje dag påminns jag om henne på olika sätt. Det kan vara en låt, en film, något någon säger eller bara helt vardagliga saker som jag inte lägger på minnet.
Hon kommer ofta i mina tankar nu när jag lär känna så många nya människor. Det är mycket prat om familjer när man lär känna varandra. Än har jag inte sagt något om hur min familj ser ut mer än att jag har två systrar. Jag vill liksom inte bara vräka ur mig det här till alla nya människor, och jag vet inte hur jag ska svara när/om frågan om mina föräldrar kommer upp. Jag vill inte vara i centrum och tyckas synd om, men någon gång och på något sätt kommer det komma fram och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det när det händer. På ett sätt är det skönt at få vara "vanliga" Ellinor, utan all tragik. Bara få vara en vanlig klassmedlem med vanliga problem. Men det är svårt också. Svårt att inte ha någon av de jag träffar varje dag som vet vad som hänt. Svårt att hela tiden lyssna på folks berättelser om mammor och pappor och härliga julaftnar. Svårt att på ett sätt låtsat som ingenting. Svårt att veta om jag mår bäst av att berätta eller inte.
Jag kan inte bestämma nu hur jag ska göra, utan låter tiden gå lite så kanske det kommer naturligt någon gång. Just nu är jag i alla fall inte redo att berätta.
Nu vänder det här blogginlägget lite, jag vill nämligen säga TACK till alla 2:or och 3:or på Wendelsberg för den grymma insparken vi fick idag! Först roliga lekar och sen en riktigt läskig spökvandring genom slottet och skogen (i spöregnet). TACK för att ni välkomnar oss vilsna 1:or med öppna, varma armar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag älskar dig. Så himla, himla mycket. Och jag förstår att det känns svårt med hur och när du ska berätta för nya klassen. Men när det kommer så kommer det. Vet att jag alltid finns här.
Skicka en kommentar