Bubblan.

Det är svårt att hitta ord. Jag har så svårt att ens förstå vad som hänt i mitt hjärta och min hjärna att försöka sätta ord på det och skriva ner det blir nästintill omöjligt. Ofta känner jag ingenting alls. Jag går omkring i någon slags bubbla, där det som hänt inte riktigt tränger igenom. I den bubblan skrattar jag med Erika och Elin, i den bubblan pratar jag om helt andra saker, inte för att försöka tänka på annat, utan för att jag faktiskt gör det, tänker på annat. Det är också i den här bubblan som jag packar ner min mammas lägenhet. Bestämmer med Elin och Erika vad som ska kastas, vad som ska sparas och vad som ska skänkas bort. Om jag inte gjorde det inne i bubblan skulle jag inte klara det. Det går åt så mycket energi åt att stanna i bubblan och inte fundera över vad det är vi gör, att det bara går att göra det lite i taget, sen blir man dödstrött. Jag undrar lite när den här bubblan kommer spricka. Eller om den ens kommer göra det. Den kanske bara öppnar sig, lite i taget? På det viset kommer det som hänt kanske också sjukna in lite i taget? Det kanske är lättare att fortsätta andas på det viset? Om bubblan helt plötsligt bara spricker tror jag nämligen att luften skulle ta slut. Och kroppen är ju bra smart, den gör allt den kan för att försöka överleva, för att fortsätta andas, för att få hjärtat att slå ett slag till och ett slag till. Vi får se hur det blir, en dag i taget. Jag gråter och jag skrattar och vet aldrig när det slår över till det ena eller andra. Men så får det vara.

Min nya fina frisyr gör mig glad.