Jag trodde, som man gör när man är 15, att jag var kär. Två gånger trodde jag det. Men jag var kär i kärleken och tanken på en pojkvän. Men det förstod jag ju inte då, inte förrän jag träffade Mattias. Då kändes det helt annorlunda! Pirret i magen berodde inte längre på spänningen av att ha en pojkvän, pirret berodde på honom. Det bubblade och pirrade i hela kroppen och jag var så lycklig så lycklig att han var kär i mig också!
Det började med att vi träffades när jag sommarjobbade på Turistinfon i Stugun, han kom dit med sin kompis Dennis som var från Stugun. Vi hade chattat på MSN, som man gjorde när man var 15, så vi "kände" varandra lite sen innan, men blev jätteblyga när vi träffades på riktigt. Det här var på sommarlovet 2004, och både han och jag var redan tillsammans med någon annan, så inget hände då. Men vi fortsatte att chatta med varandra, och på hösten bestämde vi att jag skulle komma och hälsa på honom i Sundsvall, där han bodde. Jag tog med mig min kompis Carina och två veckor innan gjorde jag slut med min pojkvän, för jag insåg att jag inte alls var kär i honom, jag var ju kär i Matte! Det vågade jag så klart inte säga, men när jag kom ner visade det sig att han hade gjort slut med sin flickvän också... En av kvällarna tittade vi på skräckfilm, Carina somnade och vi blev så hiiimla rädda att vi var tvungna att krypa lite närmre, lite närmre och hålla lite i handen också, och som ni nog förstår så kysstes vi :)
Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv! Eftersom han bodde i Sundsvall så fick vi åka och hälsa på varandra på helgerna, veckorna bestod av evig längtan och timslånga telefonsamtal. En gång pratade vi i 6 timmar, hela natten, enda tills mamma klev upp och skulle åka till jobbet. Det har jag aldrig berättat för henne, men mamma, nu vet du! Jag trodde vi skulle vara tillsammans för alltid, det kändes så i mitt femtonårshjärta. Men efter fyra underbara månader, så ville Matte att vi "bara skulle vara vänner". Det var i februari 2005, bara några dagar innan Alla Hjärtans Dag. Jag hade köpt fina pysselgrejer för att göra ett kort att skicka till honom. Mitt hjärta blev krossat och jag trodde att det aldrig skulle bli helt, att det alltid skulle göra ont och att jag aldrig skulle bli kär igen. Det är så det känns när man är 15 år och dödsförälskad. Det är förresten så det känns att få sitt hjärta krossat hur gammal man än är.
 |
| Bilden kommer härifrån |
2 kommentarer:
Ja tiden kring 15 års-åldern är omtumlande. Jag kommer ihåg mitt dåliga samvete.
Inte visste jag att du läste min blogg, men välkommen hit :) Hehe, det dåliga samvetet hoppas jag har försvunnit, jag överlevde och som du sa, tiden kring 15-årsåldern var omtumlande! På gott och ont :)
Skicka en kommentar