Egentligen vill jag bara gråta...

...och det är vad jag gör också. Flera gånger idag, men det tar aldrig slut på ledsenhet. Det är så mycket som gör mig så ledsen just nu. Jag vill inte! Jag orkar inte! Jag vill bara att allt ska bli som det var, men jag vet att det aldrig kommer bli så och det gör mig ännu ledsnare. Hur kan någonting som nyss var så nära plötsligt vara så långt borta? Det gör ont i mig, på riktigt fysiskt ont. Allt det som gör mig så ledsen värker i mig, och det ända jag kan göra är att gråta mer. Måste det vara så fruktansvärt jobbigt? Hur kan någonting som gör mig så här ledsen vara det som "är rätt"? Är det rätt? Är det det här jag vill? Jag blir så förvirrad av allt att jag inte kan tänka klart. Och så ska jag flytta till Göteborg också, mitt i all turbulens. Kanske är det bra att komma ifrån allt, men det känns väldigt jobbigt att mitt i det här behöva ordna med flytt och jobb. Det kommer lite i skymundan men jag måste göra det ändå. Det kommer bli bra i Göteborg, jag kommer äntligen få bo nära Erika igen och äntligen kommer jag få bo i den stad jag velat flytta till sen jag var 13/14. Men om jag fick önska skulle flytten fått ske i en gladare tid i mitt liv så jag verkligen kunde fokusera på det. Men jag antar att livet är så här, man får inte välja hur det ska utvecklas, man får bara försöka göra det bästa av det som händer.