And the songbirds keep on singing like they know the score

Lyssnar på Eva Cassidy, har nyss tittat på Greys anatomy och känner mig så där inbillat(?) sorgsen som jag gör varje gång jag sett Greys. Men på något sätt känns det skönt att ha en anledning till att sitta och vara lite sorgsen. Det är en sån där slags sorgsenhet som öppnar upp mina tankar. De flödar lite friare än vad de gör på dagarna när man har fullt upp med att tänka på allt man ska göra, allt man ska hinna med. Att bara sitta och vara, och låta tankarna flyga precis dit de vill.

Idag fick Greys mig att tänka på det fruktansvärda som skulle kunna ha varit en del av mitt liv vid det här laget. Det känns så overkligt att tänka på hur mitt liv kunde ha sett ut nu. Vad skulle jag göra, vad skulle jag känna? Hur skulle jag ens kunna leva? Jag är så tacksam att det fruktansvärda aldrig utspelade sig, men samtidigt är jag så arg och ledsen att det ens ska behöva vara något som jag ska behöva tänka på. Det ska inte behöva finnas i ens värld. Men det finns där. Tydligt. I tankarna medvetet eller omedvetet.